Förvärkarna börjar tillta men ju mer jag hoppas att de ska öka ju fortare dalnar de av och jag blir lika frustrerad varje gång.

Hormonerna gör sig alltmer påminda igen och jag gråter som ett litet barn, är konstant irriterad och har städmani. Tänk vad en graviditet kan påverka psyket. Man blir lite knäpp och ibland tror jag helt ärligt att jag tappat det helt. Som att hela jag försvann i samma veva magen började ta över.

Lillan har rört sig mindre igen nu i tre dagar och på en gång kommer hjärnspökena och tar över (sluta läs om allt på internet, det gör en galen) men idag lever hon äntligen loppan där inne i magen igen och jag kan pusta ut. 9 dagar kvar till bf och jag kunde inte vara lyckligare över att mitt liv snart ska börja i ny form.

Vi är så redo nu


Fick förövrigt hem vaggan igår som äntligen är klar.