Det är som att vrida tillbaka klockan

jag står här

mitt i

och världen utanför

tiden

spelas upp framför mig.

hur några ord

fick mig att falla omkull så lätt

och jag kan inte göra annat än att se på.

jag försöker rannsaka mig själv

jag spelar upp det framför mig

gång på gång

men hittar inte felet som hon lagt upp där på pedistalen bredvid sig.

hur kan saker och ting bli så fel

när man hela tiden kämpar för allt i världen med att göra rätt

att det ska bli rätt!?

kämpar vi kanske för mycket för att räcka till,

att finnas där

för alla.

försöker vi för mycket

ger för mycket av oss själva!?

för jag vet inte längre,

det känns som att ju mer jag försöker finnas där,

ställa upp

göra rätt,

vara den bästa av mig själv.

så får jag ändå alltid som en stor fet smäll i slutändan.

Entra finns man där för mycket, ställer upp för mycket, bryr sig för mycket.

och då är det tydligen falskhet det beror på, eller att vinna något på det själv, eller något annat som är negativt.

Eller så finns man där för lite, lyssnar för lite, ger för lite.

kan inte folk bara inse och acceptera att det är med välvilja, att man vill något gott, att det är äkta eller att man faktiskt bryr sig. Kan vi aldrig bli nöjda, eller är vi gjorda så, att avundsjuka och hat är det vi är uppbyggda på?!

Eller är det för skrämmande, måste vi människor alltid ha någon annan att skylla på, anklaga, eller bara ha någon att prata illa om!?

är det då vi mår bättre, är det då vi känner oss fulländade!?

jag vet inte längre vart vi är påväg, vart på vägen tappade vi det där, det att bry sig om andra.

Varför ska vi hela tiden lägga så mycket energi och kraft på andras liv på ett negativt sätt. Skulle man inte må så mycket bättre om man la den energin på sitt eget liv, tänk vad många fina tillfällen vi säkert  missar i våra liv,

de gånger man lägger ner tid på att prata skit eller bete sig illa mot sina nära och kära, eller alla andra dessutom.

Om hon som någon vände ryggen åt, eller hur någon annans sorg blir ett samtalsämne för någon annan.

När vi lägger ner tid på att diskutera andras liv kanske vi missar just det där ögonblicket som skulle kunna förändra något i vårat eget liv.

Varför, mår man bättre av det där hatet, vinner man något på det!?

Är allt det här det som får erat liv att kännas sådär perfekt,  som får er att känna att ni tycker om er själva, att ni är bra personer!?

För helt ärligt, jag börjar tappa tron på oss, på mänskligheten över lag.

Jag trodde att om jag själv försöker bli en bättre person hela tiden, göra mitt bästa, alltid ge folk en chans, eller två, behandla människor efter hur jag själv vill bli behandlad. att jag kanske kunde göra en liten skillnad, jag förstår att jag kanske inte skulle kunna göra världens skillnad, men ändå någon.

Att energier smittar av sig, att man kunde ge något till någon och att den personen tog med sig det vidare till nästa. Att man kunde påverka någon, hjälpa till, få någon att le just då de behöver, att saker kunde få oss att inse allt fint alla har i sina liv, ta vara på det. Men istället pratar ni bakom varandras ryggar, lägger ner tid och energi på sånt som i slutändan inte är betydelsefullt alls. Men hur mycket man än ger, ju mer tar folk, och det stannar där.

Jag vet oftast när jag gör fel, försöker stå för det, försöker vara ärlig. Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men jag försöker och jag kanske gör det för mycket. För just nu, ser jag inte alls hur godhet och att man bara alltid vill vara snäll leder till något bra.

Det enda jag helt plötsligt ser är hur vänner sviker varandra, hur ögon är rödsprängda eller hur hjärtat sitter utanför bröstkorgen på folk, hur sköra dom är och med det sårar de först innan att bli sårade själva.

Jag har inte alltid tänkt såhär. Men under tre års tid var jag aldrig en bra person eller såg mig själv som en bra vän. De saker jag gick igenom då gjorde att jag stängde världen och allt som hörde till, utanför.

Men jag lärde mig samtidigt något av det, och har känt att jag vill ge något tillbaka. Att vi människor lägger så mycket tid på att må dåligt, när det kanske bara är att öppna upp hjärtat lite till och bara göra sitt bästa.

Men jag hade kanske fel där, för idag fick mig att fundera över vad man får ut av att behandla andra bra, för de flesta gör det faktiskt inte tillbaka. Jag vet att folk pratar bakom min rygg när jag vänder mig om, pratar mellan väggarna när jag inte är där precis som många andra av er också vet och känner.

Men saken är den att jag vet att jag gör många fel ibland, att jag kanske är klumpig i vad jag säger ibland, men jag menar aldrig något illa med det, jag vill aldrig någon illa på det sättet. Det är inte det jag är ute efter.

Jag är mänsklig, jag gör fel. Men det är inte med avsikt. Och det är kanske det som gör att det gör så ont, att folk försöker såra, göra andra illa med avsikt. Att de vill illa med flit.

och hur skrämmande är inte det!?

Men jag kommer inte vara den personen,

kommer inte lägga ner tid på

eller bry mig om.

däremot ska jag tänka över saker och ting.

För någonstans behöver det ske en förändring.

Men om det är att jag skiter i allt,

tar ställning till,

blir förbannad eller bara låter allt vara och gå vidare,

det vet jag inte än.

   Det är så lätt att bara flyta med i tiden, sluta att existera.

i en veckas tid har jag stängt in mig bakom mina egna väggar.

som att jag levt i min egen bubbla och vägrat släppa in världen utanför.

som att jag inte finns, andas inte, står i ett slags mellanrum utan början och utan slut.

Idag var första gången jag såg mig själv i spegeln och undrade vem som fanns bakom mina blå.

hur verkligheten har smittat av sig med sitt hat

hur den format mig till någon som inte är jag.

hur kan man helt plötslit tappa bort sig själv vid tjugofyraårsålder när man precis hittat sig själv?!

som att så fort man känner ett lugnt med sig själv,

slits det lika snabbt bort igen.

Men jag fick ett brev häromdagen,

och jag spelar nu musiken som hon ville att jag skulle lyssna på.

Den väckte mig till liv,

jag kan sitta här och stänga in mig,

leva med mig själv och stänga ute yttervärlden, verkligheten.

ELLER

så kan jag ta mig själv i kragen,

vara den jag är och inte låta mig påverkas.

jag har så mycket fint i mitt liv och det är inte värt att låta den stå utanför och se på.

Torsdag i all ära.

dags att komma tillbaka