du är det vackraste jag har

jag försökte där mellan rödvinsklunkar och tända ljus. men du förtar känslan varenda gång. nedvärderar missunnar.

och alla känslor krigar i mitt bröst

mitt hjärta visste redan från första stund att det var dig jag ville leva med och ett år senare gick vi med kärleken mellan oss och ännu ett år gick och du friade till mig och nu snart ett år till har gått och om fem månader blir vi en för evigt.

milkshake

;  '...och så levde de lyckliga i alla sina dagar'

sådär askungenaktigt fast utan glasskor och pumpa. lite mer som kängor och volvo.

"jag är inte ute efter mellanmjölk och vardags liv. För mig har livet alltid varit en film"

Vaknar av hur han viskar 'jag fryser'. inser att jag tagit allt täcke. Kryper närmare, håller om honom, virrar in oss i det lila täcket igen och somnar om med hans andetag i nacken. Vaknar upp halvsju till hans skrikande mobil (som jag varje morgon vill slänga in i väggen). inser att jag också måste gå upp.

Han sitter under fläkten och jag kryper upp i hans famn, röker lite, känner hur hjärtat slår. Tänder en ny ciggarett, somnar till där. Ögonen är 'grusfyllda' av min egen trötthet efter att kvällen innan blev sen av serier och ett gråtmilt jag.

Jag somnade mot hans bröst och han håller om mig precis sådär som han gjort sen första gången jag somnade till hans hjärta en vinter tvåtusennio.

Efter att han skrikit 'jag älskar dig i dörren' påväg ut i en slags jagharförsovitmigrörelse och smäller igen dörren, kokar jag kaffe och slår på spotify, låter 'the tallest man on earth' slå in sina sånger under min tunga och jag stannar upp för ett ögonblick, tänker på vad S sa i telefon häromdagen.

'-Jag tror det är en tidig 30årskris'.

Skrattar lite för mig själv och tänker att, ja varför inte, det skulle väl ändå vara jag, vi om några som skulle ha det vid 24års ålder. Det skulle förklara alla känslor inutiu.

Och så slog klockan 07.30 så jag måste byta om, ta mig en kopp till och sen kasta mig på bussen mot en dag med jobb.

Pantera skrånar ur högtalarna och jag känner ur hela jag kommer gå sönder vilken sekund som helst. Höjer upp volymen till max, bestämmer mig för att inget ska kunna röra mig nu, mitt val, inte någon annans. Tröttnade på att alltid bli överkörd, stå vid sidan om, ge. Jag kan ge upp, tänka det löser sig, inte orka, låta tiden utvisa och tycka synd om, ursäkta mig. Eller så kan jag höja upp volymen till max, låta väggarna skaka och rycka upp mig. Man vinner absolut inget på att sätta sig ner, släppa allt och tycka synd om. jag lever här och nu och om inte jag tar tag i mitt, vem tusan ska göra det då. Nej ingen, min tid ska läggas på mitt eget liv, det kommer i första hand. Jag kan inte hela tiden hjälpa andra, som i en slags utväg för att sluta hjälpa mig själv..

Att skylla på mina svagheter istället för att utmana dom, klara det och faktiskt lyckas.

Jag lever mitt liv nu, varför ska jag vänta på att få ut så mycket som möjligt av det.

Förstår inte vart all ilska kom ifrån på en dag men det ska inte förgöra mig, det ska bara få ge mig drivkraften i att lyckas och jag ska lyckas bättre än bra.

nya tag, nytt tänkande.