min Graviditet kan nog sammanfattas med tre ord; oro,humörsvängningar och lycka

I början var det svårt, svårt att balansera livet och känslorna. Att anpassa sig och sin egen kropp, ändra om sin livsstil (som jag älskade). Och hur planerad det lilla knytet än var så hade jag svårt att ändra om mitt liv.

Jag värdesatte "mitt eget" så högt att jag helt glömde bort att tänka på vad en graviditet skulle komma att förändra.

Det tog tid för mig att hitta ett lugn och acceptans, det kom, men efter ett tag.

De tre första månaderna var ett helvete av oro. Rädd att något skulle hända innan man nått den där magiska gränsen. Men även efter den där gränsen var nådd så har min graviditet mer eller mindre bestått av någon slags oro och det har gjort det hela lite jobbigare, lite tuffare och lite mer känslosamt. Jag har inte riktigt kunnat njuta till fullo och det känns så synd. Oron blev lite mildare, men sen när jag gick in i vecka 20 kom blödningarna och oron slog sönder hela mitt bröst. Jag minns så väl hur jag slutade att andas och min älskade N när han körde in mig till sjukhuset, stackars N. Han försökte visa sig så stark inför mig, lugna mig, trösta mig men jag såg hur oron byggde bo i hans ögon, hur rädd han var där inne på akuten. Både han och jag ställde nog in oss på där i väntrummet att vi förlorat det lilla knytet som vi älskade så högt redan. Det visade sig att det inte var någon fara, att moderkakan satt långt ner och det var därför. Jag blev sjukskriven och blev tillsagd att vila. Blödningarna varade till och från i ett par veckor och den tiden var ett rent helvete, vi var så oroliga hela tiden. Men det gav sig och man kunde släppa oron för en stund.

Mitt i allt har det ju även präglats av en enorm lycka. På Ultraljudet visade det sig att vi väntar en liten tjej och man började planera namn, köpa kläder och göra om hemma. Jag är så glad över att vi kollade vad det var för kön.

Hormonerna och humörsvångningarna då, ja de ska vi inte ens prata om. Det har nog varit bland det jobbigaste för mig. Från gråtmild till hysteriskt arg, till att sitta och stortjuta i ett hörn på golvet, till att gapskratta och sen börja om cirkeln igen. Hela graviditeten har varit en enda stor känslostorm och jag längtar så tills jag får tillbaka mig själv igen, mig i en liten mindre dos. De där gränserna man har, har liksom suddats ut och smält ihop. Jag har inga gränser alls längre och det spelar ingen roll om det är tjejen i kassan på ikea eller min älskade N,om jag är på krigsstigen så får de att höra därefter också. Och sen kommer samvetet, detta samvete. Ja då sitter jag och gråter igen för att jag är så fruktansvärt hemsk mot alla. Nej, en liten mildare dos av mig själv längtar vi allihop efter tror jag.

lilla tösabeten i magen då, hon är väldigt lugn och det har varit ett väldigt orosmoment det också (läs inte för mycket på internet, det gör en tokig) De säger att man ska lära sig sitt barns rörelsemönster och det är väl inte förän nu jag förtsått att hon är lugn, att det är hennes rörelsemönster. Hon rör sig jätte mycket ena dagen och sen kan det vara lugnt ett par dagar. Vi kan ju hoppas att hon även är lugn när hon kommer ut.

Nu är det äntligen i slutet av graviditeten och ungefär 4 veckor kvar till BF. Jag har nog aldrig längtat så mycket som nu.

Alla säger,njut Nathalie, ta vara på den här tiden. Men det är ju så svårt att njuta till fullo. Speciellt nu när man är höggravid, tung, ful, har svårt att sova, värk i kroppen och ligger på 25 kg plus. åh vad jag njuter.

Nej jag längtar tills lilla ´skorpan´är ute, då ska jag njuta av varenda sekund med henne.