Vaknar vid 01.30 av halsbränna, försöker ta mig upp ur sängen (för det är faktiskt ett helt projekt för sig nu för tiden) grinar sönder mig lite där på sängkanten när jag nu tröttnat på att alltid ha ont. Men det är då det känns så fint att han alltid finns där vid min sida, serverar mig ett glas med bikarbonat för att lugna magen, kommer med alvedon för värken och smeker mig på ryggen så jag kan somna om igen. Vad skulle jag göra utan honom, han är ofattbart underbar och utan denna människa hade jag gått under.

Det är 21 dagar kvar nu till bf. 21 dagar av väntan och längtan. Och det ska bli så skönt, min kropp har liksom gett upp nu. Svullnaden lägger sig aldrig så värken är konstant, halsbrännan blir bara värre och det drar i ligamenten och foglossningen är mer eller mindre ett faktum nu så vissa dagar kan jag inte ens gå utan blir sängliggandes. Men att känna lilla skorpan röra sig där inne i magen väger upp allt och det är så värt det.