Igår gick jag in i vecka 42+0 och det innebär att det var dags för första besöket på specialistmödravården samt ett tillväxtultraljud. Vi startade med ultraljudet och vår lilla tjej låg där inne med händerna vid ansiktet, startklar och redo med huvudet neråt. Det fanns tillräckligt med fostervatten och hon var inte för liten. Efter det fick vi göra ett ctg (som jag gjort innan när jag vatit orolig för minskade fosterrörelser) och allt såg jättebra ut. Fick även träffa en läkare som undersökte om jag öppnat mig något och det var inte mycket det, ca 1 cm ungefär.

Dessa kontroller ska nu göras varannan dag då jag gått över tiden två veckor. Så på fredag ska vi dit igen och förhoppningsvis kanske de kan göra något för att sätta igång förlossningen, men som de sa igår så vill de helst att det ska komma igång av sig själv. Men inom en vecka är hon här för man får inte gå över mer än till vecka 42+6 och det är på tisdag, så nu är det nära!!!!

Har börjat fundera på hur stor hon är, hur förlossningen kommer att bli. Försöker skaka av mig nervositeten och oron som kommit krypande inpå såhär i slutet. Men det är bara att ta det som det kommer. Ingen idé att lägga den lilla energi man har på att oroa sig för något som jag ändå inte kan styra över.

Då kan jag konstatera att jag har gått upp 30 kg och tolv dagar över tiden. Sitter i detta nu på mödravården, madonna skrålar ur högtalarna och jag får lite extra energi, men för en kort stund, sen är den som bortblåst igen. Det ska bli intressant att höra vad de säger idag, för om jag förstått det rätt så blir övriga besök (tills jag får lilla skorpan) på sjukhuset och specialistmödravården. Men det visar sig väl hur det kommer bli. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan hon är här, oavsett om jag blir igångsatt eller inte.

Nio dagar över tiden, nio dagar av känslor, förhoppningar, besvikelse, förväntan, längtan.

Inatt drömde jag att hon var här, fast hon var en han och hade inget namn.

Hon är fortfarande väldigt lugn i magen och det tar näst intill knäcken på mig. När man försöker känna efter varje liten rörelse hela tiden, varje liten antydan. Jag blir knäpp tillslut. Men hon rör sig, det gör hon. Det sitter bara i mitt huvud, men ändå har den där oron satt sig tungt över hjärtat och den försvinner nog inte förän hon är här hos oss, i min famn.

Så för att lugna mig själv har jag tänt ljus i hela lägenheten och försöker sysselsätta mig med serier för att vila tankarna på något annat.

Efter två nätter med dålig sömn och ryggvärk fick jag äntligen sova inatt. Det gjorde susen att ta två alvedon innan jag gick och la mig tror jag. Kände mig som en helt ny människa när jag vaknade vid femtiden. Dock vaknade jag med en oro som har legat och tryck där över bröstet, när man väl fått in tanken att den lilla är ovanligt lugn, att man inte känt rörelse på ett tag då känner man absolut ingen rörelse alls tillslut. Och visst har jag känt att hon rört på sig, fast i mindre skala. Men när väl den tanken byggt bo i huvudet är det svårt att få bort den. Så idag åkte jag in till sjukhuset för att kolla så allt såg bra ut med bebis. Och självklart rörde hon på sig så fort jag la mig på britsen. Jag fick göra ett ctg och allt såg bara bra ut. Men de säger att vid minsta oro ska man åka in och hellre att jag gör det en gång för mycket. Oron i sig är ju inte bra för någon. Den tar knäcken på en tillslut. Sköterskan sa även att man inte ska jämföra med andra hur mycket ens bebis rör sig. Min lilltjej har varit väldigt lugn hela graviditeten och haft perioder på två tre dagar där hon rört på sig väldigt lite till att sedan leva loppan i magen. Det är väl som sagt hennes rörelsemönster men man blir ändå orolig ibland. Det ska bli så skönt när hon är här.

De här fem dagarna känns längre än alla nio månader tillsammans. Jag kan förstå nu vad dom menar med att det känns som att graviditeten aldrig kommer att ta slut. Jag har nästan glömt bort att jag kan föda när som helst, som att det är såhär jag ser ut och kommer alltid att se ut nu. Att magen är en del av mig och den kommer alltid att vara kvar såhär. Livet just nu är ganska tråkigt och enformigt. Jag har ingen ork men rastlösheten river samtidigt under huden. Tänk om det kunde hända något snart, ge mig en liten värk, en liten hint om att det är dags. Jag som inte alls varit nervös inför förlossningen hinner tänka nu och börjar för första gången känna mig lite orolig för hur det kommer att vara, kännas och bli. Vill att det ska vara över nu. Jag vill ha henne här, vill få tillbaka min kropp, kunna röra mig och träna. Jag vill komma igång med mitt liv igen, med mitt nya liv. Men snart tänker jag, snart är jag där.

Nu börjar jag bli otålig. Jag har bara gått tre dagar över tiden och jag vet att det är vanligt att gå över, men denna väntan är olidlig. Just nu känns det som att hon aldrig kommer att komma ut.

Hur mår jag då!? Jo ganska bra, magen är extremt stor och slutar aldrig att växa tror jag, känseln mitt på magen runt naveln är som bortblåst. Det känns lite som att ta på en lösmage. Läste att det tydligen är känselnerver som inte riktigt hänger med när det växer så fort, obehagligt är det i alla fall. Magen har även sjunkit en del och jag har även lite förvärkar och sammandragningar men annars har jag inga känningar alls.

jag hade ju hoppats på att få en liten oktobertjej men nu blir det en liten novemberfröken istället och det går lika bra det. Nu är det bara att vänta och se men hon är ju här inom tre veckor i alla fall. Så oavsett hur många dagar jag går över är hon i alla fall snart här.











Det är inte bara mamma och pappa som längtar efter dig, även morbror hampus väntar på att du ska komma ut nu älskade barn