;  '...och så levde de lyckliga i alla sina dagar'

sådär askungenaktigt fast utan glasskor och pumpa. lite mer som kängor och volvo.

"jag är inte ute efter mellanmjölk och vardags liv. För mig har livet alltid varit en film"

Vaknar av hur han viskar 'jag fryser'. inser att jag tagit allt täcke. Kryper närmare, håller om honom, virrar in oss i det lila täcket igen och somnar om med hans andetag i nacken. Vaknar upp halvsju till hans skrikande mobil (som jag varje morgon vill slänga in i väggen). inser att jag också måste gå upp.

Han sitter under fläkten och jag kryper upp i hans famn, röker lite, känner hur hjärtat slår. Tänder en ny ciggarett, somnar till där. Ögonen är 'grusfyllda' av min egen trötthet efter att kvällen innan blev sen av serier och ett gråtmilt jag.

Jag somnade mot hans bröst och han håller om mig precis sådär som han gjort sen första gången jag somnade till hans hjärta en vinter tvåtusennio.

Efter att han skrikit 'jag älskar dig i dörren' påväg ut i en slags jagharförsovitmigrörelse och smäller igen dörren, kokar jag kaffe och slår på spotify, låter 'the tallest man on earth' slå in sina sånger under min tunga och jag stannar upp för ett ögonblick, tänker på vad S sa i telefon häromdagen.

'-Jag tror det är en tidig 30årskris'.

Skrattar lite för mig själv och tänker att, ja varför inte, det skulle väl ändå vara jag, vi om några som skulle ha det vid 24års ålder. Det skulle förklara alla känslor inutiu.

Och så slog klockan 07.30 så jag måste byta om, ta mig en kopp till och sen kasta mig på bussen mot en dag med jobb.

Pantera skrånar ur högtalarna och jag känner ur hela jag kommer gå sönder vilken sekund som helst. Höjer upp volymen till max, bestämmer mig för att inget ska kunna röra mig nu, mitt val, inte någon annans. Tröttnade på att alltid bli överkörd, stå vid sidan om, ge. Jag kan ge upp, tänka det löser sig, inte orka, låta tiden utvisa och tycka synd om, ursäkta mig. Eller så kan jag höja upp volymen till max, låta väggarna skaka och rycka upp mig. Man vinner absolut inget på att sätta sig ner, släppa allt och tycka synd om. jag lever här och nu och om inte jag tar tag i mitt, vem tusan ska göra det då. Nej ingen, min tid ska läggas på mitt eget liv, det kommer i första hand. Jag kan inte hela tiden hjälpa andra, som i en slags utväg för att sluta hjälpa mig själv..

Att skylla på mina svagheter istället för att utmana dom, klara det och faktiskt lyckas.

Jag lever mitt liv nu, varför ska jag vänta på att få ut så mycket som möjligt av det.

Förstår inte vart all ilska kom ifrån på en dag men det ska inte förgöra mig, det ska bara få ge mig drivkraften i att lyckas och jag ska lyckas bättre än bra.

nya tag, nytt tänkande.

Ja nu är det snart bara fem månader kvar tills jag blir fru rudolfsson. Jag börjar bli nervös redan nu så jag undrar hur detta ska gå när den stora dagen väl är här. Om jag känner mig rätt i min virrighet så snubblar jag väl in i kyrkan och hamnar liggnas i altargången. Då dör jag! jag får öva på min gång i klänningen innan det blir dags helt enkelt.Planeringen är i full gång iaf och jag har börjat bocka av min checklista. Imorgon ska jag även försöka boka en bröllopsresa, helt underbart.

Nej nu är det dags att snart bege sig mot ett pass poweryoga med fröken Ove.

Behöver komma i bröllopsform helt enkelt och vad är inte bättre än att börja på en måndag.

Ett pass poweryoga idag och sen får vi se om det blir mer i veckan, ut och gå ett par ggr i veckan och nyttig mat borde få mig i form. har ju fem månader på mig så nu får jag ta mig tusan ligga i.

Det är som att vrida tillbaka klockan

jag står här

mitt i

och världen utanför

tiden

spelas upp framför mig.

hur några ord

fick mig att falla omkull så lätt

och jag kan inte göra annat än att se på.

jag försöker rannsaka mig själv

jag spelar upp det framför mig

gång på gång

men hittar inte felet som hon lagt upp där på pedistalen bredvid sig.

hur kan saker och ting bli så fel

när man hela tiden kämpar för allt i världen med att göra rätt

att det ska bli rätt!?

kämpar vi kanske för mycket för att räcka till,

att finnas där

för alla.

försöker vi för mycket

ger för mycket av oss själva!?

för jag vet inte längre,

det känns som att ju mer jag försöker finnas där,

ställa upp

göra rätt,

vara den bästa av mig själv.

så får jag ändå alltid som en stor fet smäll i slutändan.

Entra finns man där för mycket, ställer upp för mycket, bryr sig för mycket.

och då är det tydligen falskhet det beror på, eller att vinna något på det själv, eller något annat som är negativt.

Eller så finns man där för lite, lyssnar för lite, ger för lite.

kan inte folk bara inse och acceptera att det är med välvilja, att man vill något gott, att det är äkta eller att man faktiskt bryr sig. Kan vi aldrig bli nöjda, eller är vi gjorda så, att avundsjuka och hat är det vi är uppbyggda på?!

Eller är det för skrämmande, måste vi människor alltid ha någon annan att skylla på, anklaga, eller bara ha någon att prata illa om!?

är det då vi mår bättre, är det då vi känner oss fulländade!?

jag vet inte längre vart vi är påväg, vart på vägen tappade vi det där, det att bry sig om andra.

Varför ska vi hela tiden lägga så mycket energi och kraft på andras liv på ett negativt sätt. Skulle man inte må så mycket bättre om man la den energin på sitt eget liv, tänk vad många fina tillfällen vi säkert  missar i våra liv,

de gånger man lägger ner tid på att prata skit eller bete sig illa mot sina nära och kära, eller alla andra dessutom.

Om hon som någon vände ryggen åt, eller hur någon annans sorg blir ett samtalsämne för någon annan.

När vi lägger ner tid på att diskutera andras liv kanske vi missar just det där ögonblicket som skulle kunna förändra något i vårat eget liv.

Varför, mår man bättre av det där hatet, vinner man något på det!?

Är allt det här det som får erat liv att kännas sådär perfekt,  som får er att känna att ni tycker om er själva, att ni är bra personer!?

För helt ärligt, jag börjar tappa tron på oss, på mänskligheten över lag.

Jag trodde att om jag själv försöker bli en bättre person hela tiden, göra mitt bästa, alltid ge folk en chans, eller två, behandla människor efter hur jag själv vill bli behandlad. att jag kanske kunde göra en liten skillnad, jag förstår att jag kanske inte skulle kunna göra världens skillnad, men ändå någon.

Att energier smittar av sig, att man kunde ge något till någon och att den personen tog med sig det vidare till nästa. Att man kunde påverka någon, hjälpa till, få någon att le just då de behöver, att saker kunde få oss att inse allt fint alla har i sina liv, ta vara på det. Men istället pratar ni bakom varandras ryggar, lägger ner tid och energi på sånt som i slutändan inte är betydelsefullt alls. Men hur mycket man än ger, ju mer tar folk, och det stannar där.

Jag vet oftast när jag gör fel, försöker stå för det, försöker vara ärlig. Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men jag försöker och jag kanske gör det för mycket. För just nu, ser jag inte alls hur godhet och att man bara alltid vill vara snäll leder till något bra.

Det enda jag helt plötsligt ser är hur vänner sviker varandra, hur ögon är rödsprängda eller hur hjärtat sitter utanför bröstkorgen på folk, hur sköra dom är och med det sårar de först innan att bli sårade själva.

Jag har inte alltid tänkt såhär. Men under tre års tid var jag aldrig en bra person eller såg mig själv som en bra vän. De saker jag gick igenom då gjorde att jag stängde världen och allt som hörde till, utanför.

Men jag lärde mig samtidigt något av det, och har känt att jag vill ge något tillbaka. Att vi människor lägger så mycket tid på att må dåligt, när det kanske bara är att öppna upp hjärtat lite till och bara göra sitt bästa.

Men jag hade kanske fel där, för idag fick mig att fundera över vad man får ut av att behandla andra bra, för de flesta gör det faktiskt inte tillbaka. Jag vet att folk pratar bakom min rygg när jag vänder mig om, pratar mellan väggarna när jag inte är där precis som många andra av er också vet och känner.

Men saken är den att jag vet att jag gör många fel ibland, att jag kanske är klumpig i vad jag säger ibland, men jag menar aldrig något illa med det, jag vill aldrig någon illa på det sättet. Det är inte det jag är ute efter.

Jag är mänsklig, jag gör fel. Men det är inte med avsikt. Och det är kanske det som gör att det gör så ont, att folk försöker såra, göra andra illa med avsikt. Att de vill illa med flit.

och hur skrämmande är inte det!?

Men jag kommer inte vara den personen,

kommer inte lägga ner tid på

eller bry mig om.

däremot ska jag tänka över saker och ting.

För någonstans behöver det ske en förändring.

Men om det är att jag skiter i allt,

tar ställning till,

blir förbannad eller bara låter allt vara och gå vidare,

det vet jag inte än.