min Graviditet kan nog sammanfattas med tre ord; oro,humörsvängningar och lycka

I början var det svårt, svårt att balansera livet och känslorna. Att anpassa sig och sin egen kropp, ändra om sin livsstil (som jag älskade). Och hur planerad det lilla knytet än var så hade jag svårt att ändra om mitt liv.

Jag värdesatte "mitt eget" så högt att jag helt glömde bort att tänka på vad en graviditet skulle komma att förändra.

Det tog tid för mig att hitta ett lugn och acceptans, det kom, men efter ett tag.

De tre första månaderna var ett helvete av oro. Rädd att något skulle hända innan man nått den där magiska gränsen. Men även efter den där gränsen var nådd så har min graviditet mer eller mindre bestått av någon slags oro och det har gjort det hela lite jobbigare, lite tuffare och lite mer känslosamt. Jag har inte riktigt kunnat njuta till fullo och det känns så synd. Oron blev lite mildare, men sen när jag gick in i vecka 20 kom blödningarna och oron slog sönder hela mitt bröst. Jag minns så väl hur jag slutade att andas och min älskade N när han körde in mig till sjukhuset, stackars N. Han försökte visa sig så stark inför mig, lugna mig, trösta mig men jag såg hur oron byggde bo i hans ögon, hur rädd han var där inne på akuten. Både han och jag ställde nog in oss på där i väntrummet att vi förlorat det lilla knytet som vi älskade så högt redan. Det visade sig att det inte var någon fara, att moderkakan satt långt ner och det var därför. Jag blev sjukskriven och blev tillsagd att vila. Blödningarna varade till och från i ett par veckor och den tiden var ett rent helvete, vi var så oroliga hela tiden. Men det gav sig och man kunde släppa oron för en stund.

Mitt i allt har det ju även präglats av en enorm lycka. På Ultraljudet visade det sig att vi väntar en liten tjej och man började planera namn, köpa kläder och göra om hemma. Jag är så glad över att vi kollade vad det var för kön.

Hormonerna och humörsvångningarna då, ja de ska vi inte ens prata om. Det har nog varit bland det jobbigaste för mig. Från gråtmild till hysteriskt arg, till att sitta och stortjuta i ett hörn på golvet, till att gapskratta och sen börja om cirkeln igen. Hela graviditeten har varit en enda stor känslostorm och jag längtar så tills jag får tillbaka mig själv igen, mig i en liten mindre dos. De där gränserna man har, har liksom suddats ut och smält ihop. Jag har inga gränser alls längre och det spelar ingen roll om det är tjejen i kassan på ikea eller min älskade N,om jag är på krigsstigen så får de att höra därefter också. Och sen kommer samvetet, detta samvete. Ja då sitter jag och gråter igen för att jag är så fruktansvärt hemsk mot alla. Nej, en liten mildare dos av mig själv längtar vi allihop efter tror jag.

lilla tösabeten i magen då, hon är väldigt lugn och det har varit ett väldigt orosmoment det också (läs inte för mycket på internet, det gör en tokig) De säger att man ska lära sig sitt barns rörelsemönster och det är väl inte förän nu jag förtsått att hon är lugn, att det är hennes rörelsemönster. Hon rör sig jätte mycket ena dagen och sen kan det vara lugnt ett par dagar. Vi kan ju hoppas att hon även är lugn när hon kommer ut.

Nu är det äntligen i slutet av graviditeten och ungefär 4 veckor kvar till BF. Jag har nog aldrig längtat så mycket som nu.

Alla säger,njut Nathalie, ta vara på den här tiden. Men det är ju så svårt att njuta till fullo. Speciellt nu när man är höggravid, tung, ful, har svårt att sova, värk i kroppen och ligger på 25 kg plus. åh vad jag njuter.

Nej jag längtar tills lilla ´skorpan´är ute, då ska jag njuta av varenda sekund med henne.

Där kom allt tillbaka, som att förflytta sig bakåt. Det var ju det jag kämpat så för att komma ifrån, de där känslorna som är så duktiga på att äta upp allt inifrån och ut. Hjärtat känns tungt och jag vill bara dra täcket över huvudet, somna om igen.

Men jag tar istället en tidigare buss till jobbet, lyssnar på Veronica Maggio som blivit lite som min nya Melissa Horn, lindar om hjärtat lite, får det att kännas lite lättare.

Jag måste bara vända på dagen, göra den till en bra dag. säga ' hej, vi ska bli varandras vänner du och jag'
Sätta hjärtat i rätt rytm igen och rycka upp sig.

Och jag har tydligen tappat allt med vad skrivande heter. Men jag välkomnar 2014 med öppna armar. Hoppas att det här året kan kallas mitt år, vårt år. För hur fint 2013 än var så har det varit ett känslosamt uppbrytande och tufft år. Och alla känslor som krigat i mitt bröst har tagit all min energi. Men som alltid klarar jag mig igenom det med min N vid min sida. Tillsammans kommer vi få 2014 att bli vårt år.

Jag inleder mitt nya år med detox, nikotin tuggummin och hopp.

Väckarklockan ringer vid 08.00 och jag vaknar av att Texas kryper upp och väcker liv i mig med sina dregliga pussar. Så jag kliver upp, tänker idag är början på mitt nya liv. Nu är det dags att sluta tycka synd om sig själv, ändra det jag vill ändra och ta tag i mig själv. Så jag startar dagen med att koka kaffe, göra smoothie och ta en promenad. Så godmorgon måndag och världen, idag är du min!

jag tänder ljus, sätter mig i köket och försöker finna den där känslan igen,

glöden för ord, meningar, foton, drömmar, ögonblick.  

men hittar ingenting just nu, det är tomt.

som att jag tömt hela min bröstkorg på alla känslor

.Jag är i något tillstånd där jag varken orkar hitta energin eller viljan att kliva ur min mjukisdress, ta med mig kameran och hitta ögonblick att föreviga, kanske är det just så att vintern tagit ut sin rätt och raderat allt jag brukade brinna för. Att jag blivit lat och bekväm. så imorgon kanske första steget borde vara att hitta ett ögonblick att fånga i svartvitt , köpa take away kaffe och hitta en känsla där i snön, lite inspiritation att komma tillbaka till mitt rätta jag.

Det här är mitt liv, mitt äktenskap och mina känslor. Ingen ska få rubba det livet som kallas mitt.
Plocka fram era krokben så ska jag plocka fram mitt hjärta. För era krokben kommer ändå alltid bara att vara fula krokben. Och mitt hjärta kommer alltid bara att vara ett hjärta. Men med det kommer jag alltid att vinna i längden och i alla krig kommer jag alltid att kunna gå ur med huvudet högt.

Han kysser mig i pannan och jag kryper närmre, borrar ner ansiktet i hans bröst och jag älskar hur hans hjärta slår, hur han får mig att känna. Att älska någon så mycket att man slutar andas för en sekund, vill bara stanna där, ta till vara på varje ögonblick.

Han håller om mig hårt, viskar älskling och drar fingrarna längs min ryggrad. Vi pratar om framtiden, drömmer tillsammans och det finns inget annat än vi då, i det ögonblicket. Som att världen stannat och det enda som existerar är två hjärtan som slår så hårt att bröstkorgen nästan spricker.

Att älska och bli älskad, av honom,
är det finaste livet kunde ge mig.

Jag ställer klockan på 05.30, tänker att imorgon är det nya tag.
Så jag går upp, kokar kaffe och känner hur hösten vill lägga sig runt hjärtat.
Trär tröjan över huvudet och häller upp kaffe i take away muggen.
Älskar hur det känns som att hösten är här ( jag börjar leva )
Sätter på mig hatten och spelar Joshua Radin, vaknar till, saknar älskling.

Idag börjar skolan, alla nya små fötter som kommer som kommer lämna förväntansfulla fotspår i regnet, gamla ansikten som kommer pirra av att börja en klass högre.
Jag älskar hur jobbet skapar sådan glädje, hur jag samlar teckningar på kylskåpet, samlar på mig barnskratt att kunna ta fram för att glädjas åt livet och vad det kommer att ge.