Tiden flyger förbi och det känns inte så längsen man satt i köket tidigt på morgonen innan jobbet och väntade på att graviditetstestet skulle visa positivt eller inte. Hur jag inte vågade kolla utan N fick göra det och han log, som han log. Ändå vågade jag inte tro att det var sant. Jag frågade vad det visade och han skrattade bara och sa 'vad tror du' men jag kunde ändå inte ta in det. N åkte ner till macken på nortstrand vid kl 6 på morgonen och köpte tre test till, bara för att vara på den säkra sidan. Alla visade självklart samma plus, men ändå tog det lång tid innan vi förstod att jag faktiskt var gravid.

Och nu sitter jag här och tänker tillbaka, 16 dagar kvar tills lilla du är beräknad. Och du är så efterlängtad lilla vän!

Idag är en sådan där dag när hormonerna svämmar över. Dessa känslostormar kan ta knäcken på vem som helst tror jag. Hur det bara bubblar upp för att sedan gro sig fast i bröstkorgen. Och jag som inte är långsint har helt plötsligt svårt att släppa småsaker. Från att vara förstående och lugn till att bli hysteriskt arg och ledsen i nästa stund. Jag längtar tillbaka till mig själv, till mitt samlade jag. Det är som att ha pms 9 månader i sträck. Och jag som tyckte det kändes förjävligt att ha det två till tre dagar i månaden tidigare, jag ska aldrig klaga över det igen.

Så förlåt alla ni i min närhet som får er en släng av ett lite mer känslosamt jag ibland.

Morgonens bästa är; Att vakna vid 05.30 och inse att man sovit helt gudonligt inatt.

Jag kan inte sluta tänka på den lilla i magen, tänk vad konstigt det är, att alla tankar kretsar kring en mage. Jag kan inte riktigt förstå att det är en liten bäbis där inne. Att det är min dotter , MIN DOTTER!
Det känns så overkligt. Och vad man längtar efter någon som man aldrig har träffat. Jag undrar så hur hon ser ut, är hon lik mig eller sin pappa!?

Jag försöker att sysselsätta mig så gott det går. Men med tre veckor kvar börjar graviditeten som sagt ta ut sin rätt nu och den energin jag hade förra veckan är som bortblåst. Jag är så trött i både kropp och själ. Att vakna varje dag av att händerna är så svullna så att det inte går att böja fingrarna utan att det gör ont får mig att längta ännu mer tills denna tiden är över nu. De säger ju att vid den här tiden börjar man tröttna på att vara gravid och att längtan tar oftast överhand för förlossningsrädslan (om man har det) då man bara vill att den lilla ska komma ut så man kan bli en familj.

Jag har börjat tänkt på förlossningen en del och känner mig jättetaggad faktiskt. Jag vill bara få det överstökat nu. Har väl aldrig riktigt varit rädd men såklart det har funnits någon slags oro och mycket tankar runt smärtan, bristningar och allt som hör till. Men hon ska ju ut och kommer ju ut i vilket fall som helst så det är ingen idé att bli orolig. Jag är bara superladdad nu. Så kom igen lillan vi kan väl bestämma att du inte vill dröja allt för länge där inne i magen!?

Vaknar vid 01.30 av halsbränna, försöker ta mig upp ur sängen (för det är faktiskt ett helt projekt för sig nu för tiden) grinar sönder mig lite där på sängkanten när jag nu tröttnat på att alltid ha ont. Men det är då det känns så fint att han alltid finns där vid min sida, serverar mig ett glas med bikarbonat för att lugna magen, kommer med alvedon för värken och smeker mig på ryggen så jag kan somna om igen. Vad skulle jag göra utan honom, han är ofattbart underbar och utan denna människa hade jag gått under.

Det är 21 dagar kvar nu till bf. 21 dagar av väntan och längtan. Och det ska bli så skönt, min kropp har liksom gett upp nu. Svullnaden lägger sig aldrig så värken är konstant, halsbrännan blir bara värre och det drar i ligamenten och foglossningen är mer eller mindre ett faktum nu så vissa dagar kan jag inte ens gå utan blir sängliggandes. Men att känna lilla skorpan röra sig där inne i magen väger upp allt och det är så värt det.

Han är min hjälte och jag är så tacksam över att få ha honom i mitt liv. Och att få bilda familj med denna människa är det bästa som någonsin kunde hända mig.

Att tillåta sig själv vara lycklig
utan hinder
i varje hörn.
Idag är min dag och jag ska ta vara på varenda sekund.

Jag välkomnar hösten och oktober med öppna armar. Älskar hur luften känns och jag blir lika lycklig varje år löven byter färg.
Att denna höst är 25 kg tyngre gör inte så mycket. Jag räknar ner dagarna, försöker att inte tänka på fötterna som konstant värker och händerna som svullnar till storleken gigantiska. Det är ju rätt häftigt hur kroppen förändras (inte lika roligt dock).

Det finns ju de där som slipper bristningar och alla extra kilon utöver det vanliga, de som får en liten kula till mage och de som inte påverkas så extremt av graviditeten.

Jag tillhör inte den kategorin. Jag tillhör de där som helt plötsligt fått en extra rumpa, höfter som dubblat sin storlek och en mage som räcker runt hela ryggen, bristningar hejvilt över kroppen och vätska som samlats i överflöd så att benen mer ser ut som stockar nu. Men det är liksom bara att gilla läget och se framåt. Jag har ju då inte tänkt att fortsätta se ut såhär sen.

Jag ser fram emot barnvagnspromenader och att kunna ta mig upp ur sängen utan att det ska ta fem minuter.

Vaknar vid 02 varje natt nu, ikväll var det halsbränna och kramp i foten som väckte mig. Åh du underbara graviditet. Jag längtar tills den lilla väcker mig istället.

Tänk vad alla tankar riktas mot magen, allt handlar bara om henne och jag kan inte sluta att längta. Kärleken är så oändligt stor redan nu.

Idag har dagen bestått av pyssel hemma, vi har planterat blommor på balkongen, fått in nya tvättmaskinen och min underbara N skruvade även ihop spjälsängen. Det är så mysigt att boa, fixa och dola här hemma tillsammans. Imorgon ska vaggan jag köpte häromdagen målas. Vi sysselsätter oss bra.
Jag är galet kär och otroligt lycklig.

Det känns så fint att få skapa en familj tillsammans.