Nio dagar över tiden, nio dagar av känslor, förhoppningar, besvikelse, förväntan, längtan.

Inatt drömde jag att hon var här, fast hon var en han och hade inget namn.

Hon är fortfarande väldigt lugn i magen och det tar näst intill knäcken på mig. När man försöker känna efter varje liten rörelse hela tiden, varje liten antydan. Jag blir knäpp tillslut. Men hon rör sig, det gör hon. Det sitter bara i mitt huvud, men ändå har den där oron satt sig tungt över hjärtat och den försvinner nog inte förän hon är här hos oss, i min famn.

Så för att lugna mig själv har jag tänt ljus i hela lägenheten och försöker sysselsätta mig med serier för att vila tankarna på något annat.