De här fem dagarna känns längre än alla nio månader tillsammans. Jag kan förstå nu vad dom menar med att det känns som att graviditeten aldrig kommer att ta slut. Jag har nästan glömt bort att jag kan föda när som helst, som att det är såhär jag ser ut och kommer alltid att se ut nu. Att magen är en del av mig och den kommer alltid att vara kvar såhär. Livet just nu är ganska tråkigt och enformigt. Jag har ingen ork men rastlösheten river samtidigt under huden. Tänk om det kunde hända något snart, ge mig en liten värk, en liten hint om att det är dags. Jag som inte alls varit nervös inför förlossningen hinner tänka nu och börjar för första gången känna mig lite orolig för hur det kommer att vara, kännas och bli. Vill att det ska vara över nu. Jag vill ha henne här, vill få tillbaka min kropp, kunna röra mig och träna. Jag vill komma igång med mitt liv igen, med mitt nya liv. Men snart tänker jag, snart är jag där.