'man vänder ryggen till
blundar
slutar att andas
och helt plötsligt ser jag världen med andra ögon'

Efter ännu en jobbkväll hamnade jag i garaget. Tog med mig datorn för att kunna underhålla mig själv undertiden som N fixar och dolar med sitt. Så jag passar på att leta brudklänning, festlokaler, catering och allt som hör till. Visst förstod jag att det blir mycket att planera och ännu mer att ordna, men när jag och N väl satt oss ner och diskuterade saken kände jag hur stressad jag blev och när jag blir stressad innebär det oftast att det går över i irritation. Och N som inte tänkte börja planera förän i januari blev ännu mer stressad än jag tror jag. Det är svårt, och om vi nu ska ha det bröllop vi vill ha så gäller det att spara, spara, spara pengar. Sen vet vi båda två att vi kanske inte  kan ha så många gäster som man önskar att man kunde, för då drar det iväg extremt mycket i pengar. Gahhh, blir galen och vet inte riktigt i vilken ände vi ska börja. Jag är värdelös på att planera men nu för en gångs skull så är jag ute i tid.

 Frågan jag ställer mig är 'vart ska jag börja!? ' Allt jag har planerat in är de sakerna som är roligast, så som hur jag vill att det ska se ut, jag ska se ut, mina brudtärnor. Men sen kommer vi till det praktiska, festlokal, inbjudningar, mat, cateringfirma, öppna sparkonto. osv osv. Blir inte riktigt klok på mig själv när jag börjar tänka, spinner alltid iväg och sätter en sådan hög ribba om att saker och ting måste bli mer än perfekt. Så gör jag visserligen alltid, men hatar att misslyckas. Alltid ska det vara allt eller inget.

Men det kommer bli bra, bli underbart. Hur än saker och ting ter sig så handlar det ju ändå om mig och N.

 Det är lite skrämmande ändå, känns så overkligt, kan inte riktigt ta på det, känslan. Det känns ibland som att jag ljuger, 'jag ska gifta mig'. Kan inte riktigt tro att det är sant själv. Men jag tror att jag kommer landa i det så småningom. Jag kan inte vara lyckligare. Jag har äntligen hittat rätt, både i mig själv och i val av kärlek. Fortfarande ligger saker och skaver i mig från förr, men långt ifrån som det gjort förut. Och det är tack vare mina underbara bästa som stöttat och funnits där. Raserat mina murar jag så flitigt byggt upp för att inte bli sårbar igen (jag hatar att vara det), de har låtit mig läka i min egen takt och det kommer jag vara evigt tacksam över. Jag kan inte ha ett bättre liv eller bättre människor runt mig. Och jag vet att mitt liv kommer förbli lyckligt och fint när jag har N vid min sida.