Då står man här nu, där jag inte trodde att jag skulle hamna. För självklart har jag alltid trott att jag ska amma mitt barn, att det ska fungera. För varför skulle det inte göra det? Sånt pratar man inte om riktigt.
Men nu är jag där. Mitt barn gick inte upp i vikt och jag blev tillsagd att intensivamma i tre dagar, det innebär att jag skulle amma mitt barn varannan timme. När sköterskan på bvc frågade om jag verkligen orkade efter att hon föreslagit det tänkte jag bara ; varför skulle jag inte orka!?

Men både den psykiska och fysiska påfrestningen var ett faktum bara efter en dag. Får hon tillräckligt med mat snurrade i huvudet konstant samtidigt som lilla M:s skrik bekräftade att hon var hungrig, att hon inte blev mätt.

Så efter tre dagar och ett utmattat jag (för man hinner liksom inte äta, vila eller sova när barnet helt plötsligt ska bo vid ditt bröst) så var jag tillbaka på bvc igen. Det visade sig att M inte gått upp mer än 40 g i vikt och besvikelsen var stor. Jag Fick då de två alternativen att;
fortsätta att intensivamma eller ge ersättning.

Jag valde det andra alternativet. Då skulle jag amma först och sen ge ersättning morgon , middag, kväll, natt. Och däremellan bara amma.
Det lät ju jättebra i teorin, men rent praktiskt fungerade det inte. Mitt bröst räckte ju inte till, hon blev inte mätt. Så vi fick ge ersättning efter varje gång jag ammat.
Detta tar både psykiskt och fysiskt på krafterna.

(Mitt i allt åker jag på mjölkstockning, för såpass med mjölk har jag tydligen och 40 graders feber som vägrar ge med sig på en hel kväll. Det gick som tur över på en dag.)

Igår skulle vi äntligen tillbaka till bvc för att väga lillan samt träffa läkaren för rutinkontroll. Laddade och glada över att lilla M verkade gå upp i vikt går vi in till läkaren. Hon är en lång smal kvinna som vi kan kalla A. Hon frågar hur allt har gått och går sen M kom till världen. Och jag börjar förklara att allt går jättebra men att amningen inte fungerar så bra och att vi bestämt oss för att ge ersättning i forsättningen och där blev jag avbruten då läkaren gick på mig som en ångvält om att amma. Jag hann aldrig ge ett svar innan hon avbröt mig anklagande och dömmande. Gick på mig om att jag visst har mjölk för annars kan man inte få mjölkstockning, att mitt barn har fel grepp, att jag borde använda en sprey för att få igång utdrivningsreflexen osv. Jag hann inte ens förklara att jag tänkt att ge bröstet, men att hon behöver få full ersättning efter varje gång då mjölken inte räcker till. Jag hann heller inte säga; ja jag förstår att jag har mjölk men den räcker inte. Nej mitt barn har inte fel grepp, det har fungerat hela tiden.
Jag fick heller aldrig säga att amningen har fungerat jättebra fram tills förra veckan då hon kräver mer mat och det har jag tydligen inte. Nej jag kunde inte säga någonting, för redan när hon hörde ordet ersättning så dömde hon ut mig, försökte sätta mig på plats och fick mig att tillslut bryta ihop där inne. Jag satt där och hulkade med M i min famn, fick inte fram ett ord medan hon fortsatte att mata på. Tillslut sa min älskade N ifrån och hon blev knäpptyst. Och där satt jag, först glad över att mitt barn äntligen var ett nöjt barn igen, ett barn som inte var hungrigt till att känna mig som världens sämsta mamma.