Pantera skrånar ur högtalarna och jag känner ur hela jag kommer gå sönder vilken sekund som helst. Höjer upp volymen till max, bestämmer mig för att inget ska kunna röra mig nu, mitt val, inte någon annans. Tröttnade på att alltid bli överkörd, stå vid sidan om, ge. Jag kan ge upp, tänka det löser sig, inte orka, låta tiden utvisa och tycka synd om, ursäkta mig. Eller så kan jag höja upp volymen till max, låta väggarna skaka och rycka upp mig. Man vinner absolut inget på att sätta sig ner, släppa allt och tycka synd om. jag lever här och nu och om inte jag tar tag i mitt, vem tusan ska göra det då. Nej ingen, min tid ska läggas på mitt eget liv, det kommer i första hand. Jag kan inte hela tiden hjälpa andra, som i en slags utväg för att sluta hjälpa mig själv..

Att skylla på mina svagheter istället för att utmana dom, klara det och faktiskt lyckas.

Jag lever mitt liv nu, varför ska jag vänta på att få ut så mycket som möjligt av det.

Förstår inte vart all ilska kom ifrån på en dag men det ska inte förgöra mig, det ska bara få ge mig drivkraften i att lyckas och jag ska lyckas bättre än bra.

nya tag, nytt tänkande.