Det är så lätt att bara flyta med i tiden, sluta att existera.

i en veckas tid har jag stängt in mig bakom mina egna väggar.

som att jag levt i min egen bubbla och vägrat släppa in världen utanför.

som att jag inte finns, andas inte, står i ett slags mellanrum utan början och utan slut.

Idag var första gången jag såg mig själv i spegeln och undrade vem som fanns bakom mina blå.

hur verkligheten har smittat av sig med sitt hat

hur den format mig till någon som inte är jag.

hur kan man helt plötslit tappa bort sig själv vid tjugofyraårsålder när man precis hittat sig själv?!

som att så fort man känner ett lugnt med sig själv,

slits det lika snabbt bort igen.

Men jag fick ett brev häromdagen,

och jag spelar nu musiken som hon ville att jag skulle lyssna på.

Den väckte mig till liv,

jag kan sitta här och stänga in mig,

leva med mig själv och stänga ute yttervärlden, verkligheten.

ELLER

så kan jag ta mig själv i kragen,

vara den jag är och inte låta mig påverkas.

jag har så mycket fint i mitt liv och det är inte värt att låta den stå utanför och se på.

Torsdag i all ära.

dags att komma tillbaka